Ute är det vitt på alla träden. Jag vet inte om det är två, fem eller tio minus, men det är en bahaglig kyla och det är vindstilla. Uppe på en kulle står ett rött litet torp. Inne i torpen finns en mamma och hennes äldsta son. Mellanbarnet sitter utanför i snön och väntar på mamman. Precis utanför dörren står Grissly varpå hennes yngsta dotter sitter. Det är en fin bild med torpet, snön, hästen med flickan på, pojken som väntar på sin tur att få rida, och så står jag där. Jag står där av en anledning jag inte vet om många av mina vänner skulle göra. Men jag står där, och skulle inte tveka och åka tillbaka och hälsa på dem igen. I deras torp, på gården med 83 hästar. I huset där det är genuint fortfarande. Barnen leker, har spel och tv-tid, alla äter mat tillsammans.
Och vem skulle inte vilja åka och hälsa på en sexåring, som när hon bråkar med sin mamma skriker att hon ska flytta. Vart ska du flytta då? frågar mamman. Till Marisha! svarar hon då. På deras dataspel heter hennes gubbar Marisha. När de ska bli nattade brukar de turas om att ligga i mammans knä och höra på när hon pratar. I lördags när bar jag upp flickan och lade henne i sängen. När sedan hennes mamma sa nu är det din tur att ligga här ska du komma? svarade flickan; "Nej, Marisha har bäddat ner mig här så jag vill inte röra mig för hon har gjort det så perfekt. Du kan inte göra det så bra" Mitt hjärta smälte aningens när mamman kom ner och berättade det!
När vi satt där i soffan efter nattningen sa hon också "Jag har lärt mig en sak av alla breven hon skickat till dig, hon säger ju vad hon vill skriva så hjälper jag henne att bokstavera, och när hon först sa att hon ville skriva jag älskar dig tänkte jag, vuxen som man är, nej men så kan man väl inte skriva. Och det är ju så, när man växer upp gör man det till någonting stort och verkligen laddat, men det är ju så det är för flickan, hon älskar för att hon tycker så jättejättemycket om. Det är ju egentligen inte krångligare än så."
