7tribe

Musik har alltid funnits i mitt liv. Jag har sjungit och lyssnat på musik. Syskonen lika så, o mamma sjöng ofta för oss. Jag fattade tidigt tycke för att gå på konserter. Att stå mitt i ett publikhav, framför mig på scen står en människa och sjunger de där tonerna som jag setat hemma och lyssnat på så många gånger. Nästa steg blev att träffa kändisarna. Min mamma är väldigt sneaky och jag vet inte alla gånger hon lyckades få oss stanna kvar, gå runt till bakdörrar och prata med vakter, så vi fick träffa dem. Sonata Arctica 2007 stod vi och väntade i två timmar för att träffa bandet. Det är lite sjukt när man tänker på det i efterhand, men ett allt så kul minne. Sen började man komma närmare kändisarna, gick på mindre festivaler som Rock For Moc och kunde lättare träffa dem efteråt. Som med Mimikry, när jag såg dem på Peace and Love var det inte lika lätt att kunna träffa dem som på rfm. Så ett år skulle Seventribe spela, jag hade inte lyssnat på dem men när jag såg dem i programmet så visste jag att jag borde se dem för jag kände igen namnet, det lät bekant. När vi gick till scenen så såg jag deras logga på väggen bakom kände igen trycket från en tröja Tjarls har. Stannade kvar och lyssnade och kände igen en hel del av de låtarna de spelade. Jag hade ju hört dem hemma när han spelat. De är 8 helt galna killar på scenen och jag blev totalt förälskad i deras musik. Och sedan dess har jag sett dem ett antal gånger. Nu senast igår när vi åkte upp till Stockholm för att titta på dem. De visste att vi kom ett helt gäng för att hejja på dem i musiktävlingen. Kontakten hålls mycket via facebook, där vi kan vara vänner med alla i bandet. Det här är vad jag kallar att kunna komma nära kända personer och sina idoler. Att sitta och efterfesta och de bjuder på jägershots lagret runt till oss alla för att vi var där och hejjade på dem och för att fira deras seger. Det är en cool känsla, och som juryn sa igår tror jag de här pojkarna kan gå långt för de har sån energi på scenen. Och den lilla flickan inombords mig, kände sig glad och stolt att få stå där bredvid bandet och hylla dem. När de stod och hyllade tillbaka till oss i publiken och tackade oss för att vi kom dit. Det är mycket brors förtjänst att vi satt där, för han har blivit väldigt tajt med bandet. Men likaså var och en av oss är sedda av bandet. När Mike på rfm fick höra att jag hette Marisha sa han, ja men du vet jag vem du är, dig har jag sett på facebook. Det tyckte jag var lite coolt. Men nu när man är som kompisar med dem är det inte lika speciellt, och det här var ändå bara mindre än 3 månader sen det hände. Oh wellington, vet inte hur det blev för avslut på det här inlägget men summan kardemumman är väl typ att jag gillar hur nära man kan komma sina idoler och kändisar man gillar.