En natt på spökjakt

Vi började kvällen med att spela lite fotboll och brännboll halvhjärtat. Allteftersom klockan gick blev vi pler och fler som stod på gräsplanen utanför lindboskolan. Det började bli lite enformigt att spela och hungern började krypa i våra magar, så vi bestämde oss att ta oss till destination två denna kväll, Max Erikslund. I en liten bilkaravan åkte vi till Västerås. På E18 blev vi omkörda av pojkarnas bil och mot deras fönsterrutor var det två moonande rumpor. Förvåningen då. Bilen fylldes av skratt.

Vi invarderade Max och skapade oss en kö och började beställa. Maxburgare. Cheddar cheese dip. Friscoburgare. plusmål. Kycklingburgare. För att vara så många, 15 stycken, så gick det väldans fort för oss att få våran mat och vi kunde sätta oss ner och njuta av våra mål mat. Patrik kom in lagom till alla ätit upp och beställde sin mat. När även han fått avsluta sin middag och de som kände sig onyttiga köpt glass hoppade vi ut i våra bilar igen och drog iväg i fart mot Ängsö, del 3 av kvällen. Det blev mörkare och mörkare ju närmre vi kom, och min bil var riktigt duktiga på att trigga och skrämma upp varandra. Tillslut märkte jag att jag körde och var rädd, men jag visste inte för vad, det kändes bara som att jag var livrädd. Inte konstigt då att vi alla skrek till när vi kom till början av allén som leder upp till huset. Den bara dök upp ur mörkret och skrämde skiten ur oss allihopa. Vi parkerade våra bilar och började gå i samlad trupp mot slottet. Men det var så högljutt så Kruse mariel och jag sinka oss efter lite så vi fick, som Kruse så fint utalade det, "Den rätta atmosfären runt sig".

Vi gick fram till slottet men man kommer inte in där så vi gick upp mot kyrkan som ligger precis bredvid. Gick något varv runt kyrkogården och så. När vi stått där en stund kom en bil körandes upp mot kyrkogården. Vi splittade upp oss och sprang en bit. Vi ställde oss bakom en lada som stod bredvid kyrkan, men det kändes inte nog för mig. Jag tänkte att om dom kommer och tar gruppen kanske dom missar mig om jag inte är vid dem. Så jag började springa ner för en slänt och stannade halvvägs ner i den lilla backen. Där satt jag hukad och tittade på de andra. Efter en kort stund kom Markus som också tänkte sätta sig i slänten. Dock fanns det något han upptäckte som inte jag sett eller känt tidigare. Jag stod i en slänt full av brännässlor. Med mina jeans och tjocktröja hade jag inte känt det, men han hade bara horts och t-shirt så han märkte det ganska snart.

Vi gick upp ur slänten, för bilen visade sig vara två killar i typ vår ålder som kommit dit för att stå där och röka. Vi fattade aldrig grejen men dom rökte sina cigaretter och åkte sen. "Vi leker kurragömma" sa någon. Kruse skulle leta och alla andra gömma sig. Patrik, Mariel och jag typ gömde oss bakom en pinne, så vi slapp springa och gömma oss. Vi blev hittade ganska fort . Sedan började vi gå omkring och leta efter de andra. Då kommer ytterligare en bil och vi springer bakom ladan igen och upp för en trapp som är på baksidan av den. Jag vågar knappt andas. Tycker inte om bnär bilarna kom för vet liksom inte vad för typer som är där i. Bilen beter sig asskumt. Eftersom vi lekte kurragömma såg alla bilen från olika vinklar och såg hur han betedde sig. När han kom körandes upp mot kyrkan stängde han av lysena tills ha var framme vid grindarna. Sedan typ vände han och åkte neråt igen och släckte lysena igen. Sedan försvann den och satte igång lamporna borta vid vägen.

Alla kom fram och vi samlade ihop gruppen för att gå tillbaka till bilarna. Markus, Emil och Hägga gick i förväg och planerade en skrämselattack. Jag trodde de skulle göra någonting på väg till bilen, men ingenting hände. När vi kom fram till bilarna sa jag till mariel, kolla om alla tre killarna är där i bilen. Nee svarade hon, och på något sät accepterade jag och glömde bort att jag hört dem planera. Vi skulle åka först sa dem. Aa visst. Började åka där i allén tillbaka. Allt var frid och fröjd när från vänster dikeskant, långt fram i slutet på allén ut från träden kliver det fram en svartklädd gestalt och börjar gå över vägen. Jag tvärnitar och tror att jag ska dö. Jag skriker som jag aldrig skrikigt förr. Luften i mig tar inte slut jag kan bara skrika oändligt. jag tutar för jag tänker att då varnar jag de andra bilarna bakom. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte om jag ska
A: Fortsätta köra och köra över gestalten
B: Sitta kvar här och skrika och bereda mig på att dö
C: Hoppa ur bilen och springa till de andra för hjälp.

Mina tankar kan heller inte bestämma sig för om det är en förbannad Ängsö bo som är trött på att ungdomar åker dit som bestämt sig för att jävlas lite eller om det verkligen är en galning som nu är här för att döda oss alla. Jag trodde dock mer på att det var det sistnämnda. Vilket gjorde mig så rädd att jag inte visste vad jag skulle välja, så jag fortsatte bara skrika och hoppades att jag skrek så högt så de hördes till de andra bilarna. Gestalten har då vänt sig mot bilen och börjar springa närmare snabbt som tusan. Då utbrister Jenny "Det är Hägga". Min hjärna vet då inte vad den ska göra. Fortfarande är jag så rädd att jag undrar om jag andades överhuvudtaget, medan den andra delen bara vill skratta och berömma killarna för ett jävligt bra skämt. Men jag klarar inte av något annat än skrika och titta mot trädet där han hade klivit fram. Jag var helt övertygad om när han kommit till mitten av vägen att nu skulle jag dö. Han var här för att döda oss allihopa. Det var som att vara i en av de där skräckfilmerna man sett, där man hela tiden följt mördarn i filmen, allt är så uppenbart, och nu är jag en av de oförstående ungdomarna som blir dödade. Fast på riktigt.

Vi började åka vidare, hjärtat i halsgropen och ögonen blinkade nästan aldrig. I lyktornas ljus kom en liten nattfjäril flygande och jag och Mariel skrek rakt ut i rädsla. Sedan insåg vi vad litet det var som var framför oss, och ansåg att vi kunde sluta skrika. Hela vägen hem sen satt jag på helspänn när jag körde, och såg bara hela tiden framför mig att någon skulle hoppa upp på vägen framför mig.

Men får väl säga en eloge till pojkarna som genomförde det. För även om jag trodde jag skulle dö och var dödsskrämd så var det riktigt roligt. Iallafall så här i efterhand. Men åka ut till Ängsö igen... vet itne. Det dröjer nog ett tag innan jag åker dit igen.