...så står dom i farstun

Jag tänker och sen händer det. Det har hänt nu ett par gånger. För ett par veckor sen var det när jag kom hem från dansen och skulle åka till St:Lars. Inte många hundra meter därifrån fick jag en känsla av Niklas i hela min kropp. jag kan inte säga hur den känslan var, men jag kom och tänka på honom och allt var så... Niklas. 1 minut senare när jag är framme på St:Lars ser jag hans bil och inne på gården står han. Det var lite sådär läskigt sammanträffande... Gång två, mamma säger till mig på kvällen, kör inte så fort det är så himla dyrt om man blir tagen, även om du bara ligger lite över. Morgonen efter när jag ska åka till skolan så ligger jag och kör, sträckan mellan 252:an och skantzö är en lång 50 sträcka som man lätt glider på i 60. Men den här morgonen var det helt stop i foten liksom. Jag kunde inte köra snabbare än 50. Hela min kropp sa liksom emot och sa, nej 50 ska vi köra idag. När jag kommer efter näskorsningen och upp på krönet, se på fan att dom står med kamera och kollar hastigheten på folk. Gång tre, jag åkte in till stan själv en eftermiddag för att shoppa. Själv i bilen sitter man och tänker, har volvon utan fungerande bensinmätare och det är snart dags att tanka den ser jag på mätarställningen. Åker där på motorvägen och tänker om jag skulle få motorstopp där. Hur man skulle få sitta i väggrenen och hur det skulle kännas med alla bilarna som for förbi i sån fart. Jag hinner inte åka ens en kilometer innan det på motsatt vägbana uppenbarar sig en bil, som står stilla i väggrenen      och bakom den, på andra sidan räcket står en kvinna och ser ut att ringa efter hjälp. När man tänker på trollen....